| - När jag gick i 8:an så var jag med i föreställningen En vintersaga av Margit Pian Tornberg Hjelm. Jag spelade Kung Vinter. Över 1000 personer såg föreställningen, som sattes upp på Torneälvens is. Det var jätteroligt att vara med där.
Det var leken som först lockade Markus att börja med teater. Sen uppmärksamheten, att man syns. Nu säger han att han gått tillbaka till leken.
- Och så gemenskapen, att man gör något tillsammans. Det är som att vara med i ett idrottslag. Man har ett gemensamt mål att sträva mot.
I början var det skådespeleriet som var viktigast för Markus, men nu är det manusskrivandet som intresserar honom mest. Han har skrivit manus till både en föreställning om musikerna Kaggen och Bengt-Ola och till skolföreställningen Vi kan, vi vill, vi törs.
- Det är det som är Tornedalsteaterns styrka, att man får prova på allt. ToTe har verkligen stått för min kulturella fostran, skolat mig. Jag kan känna mig lite orolig ibland för att det nu är på väg att bli för proffsigt. Att ge oetablerade en chans betyder så mycket.
Idag är teatern också så självklar här. T o m laestadianska ungdomar går på teater nu! Och när vi satte upp Mikael Niemis pjäs om vägstrejken i Pajala, så var det fler män än kvinnor på scenen. Det är inget hinder längre att vara kille! Och så är alla åldrar med nu.
- Jag tror också att i och med att teatern etablerat sig här så har intresset för andra konstformer ökat, t ex för musik, dans och skrivande. Teatern har blivit ett lokomotiv för kulturintresset hos människor.
Att Tornedalsteaterns verksamhet också har betytt mycket för många individers självförtroende säger sig Markus ha sett många gånger. Hur människor blivit starka och vågat börja ta plats.
Viktigt för språket
- Och så har det förstås betytt väldigt mycket för språket. Kanske det inte haft en avgörande betydelse, det är ju mycket annat också som påverkar, men att människor hör språket på scenen betyder mycket. Det höjer språkets status. Idag är det inte längre något konstigt med att man spelar teater på meänkieli i Pajala, men jag tror det är väldigt viktigt för människor utanför Pajala att höra språket användas på scenen.
Markus pratar inte meänkieli själv och säger sig sakna det väldigt mycket.
- Det känns som en stor brist att inte kunna tala språket. Man går miste om så många berättelser. Jag längtar verkligen efter att kunna det och har också gått en kurs i meänkieli. Och så försöker jag lyssna och läsa mycket.
I Markus föräldrahem talades inte meänkieli, även om föräldrarna ibland använde det sinsemellan som ett hemligt språk.
- För den generationen var det nog självklart att man försökte fostra barnen till att bli svenskar. Och skamkänslorna över språket, att det inte dög, fördes över på oss.
Jag tror att många ungdomar som förlorat kontakten med tvåspråkigheten känner att de inte har en plats i samhället.
Det där med att ha en plats att känna sig hemma på funderar jag mycket över. Jag tror att det är svårt för ungdomar överallt, men jag tror att vi i Tornedalen känner av det extra mycket för att vi inte fått ta del av språket. Och det känns också som att vi inte hör hemma i något land, varken i Finland eller Sverige.
- Många ungdomar bryr ju sig inte alls om språkfrågan och andra upplever att man försöker pracka på dem det här språket i skolan nu. Det känns negativt och tvingande. Men jag har märkt att de som är med i teatern är positivare till språket än de som står utanför.
Dags att fara iväg
För några år sedan gick Markus en utbildning till multimediaproducent i Piteå.
- Vi fick prova på det mesta; ljud, formgivning, bild, radio, TV, dataspel, hemsidor, projektledning, text, kommunikation och film. Jag jobbar lite med det här nu, med formgivning av hemsidor och lite skrivande. Och så är jag med i en grupp på Sveriges Radio, en slags panel, som diskuterar aktuella händelser. Genom våra diskussioner vill vi inspirera andra att fortsätta samtalet vid köksbordet.
När jag kom tillbaka från Piteå fick jag också lite jobb inom teatern och så är jag kontaktperson, en sorts jourhavande vän, några timmar i veckan, via Socialen.
- Men jag känner att det kanske är dags att fara iväg härifrån en sväng nu. För att kunna se bättre! Jag har sökt in på några skrivarkurser, för jag vill fortsätta skriva. Och gärna för teatern.
Teatern är verkligen så viktig för mig. Mycket i samhället är så förljuget och manipulerat, teatern känns ärligare. Man manipulerar visserligen där också, men man gör det ärligt. Och inom teatern känner jag att ingen vill mig illa. Tvärtom, man vill mig väl!
Vill du veta mer om Tornedalsteatern, gå in på: http://www.tornedalsteatern.com
|
