| Hösten 2003 började Astrid att arbeta dels med barn och personal i en förskola i Korpilombolo och dels med en förskola i Pajala. Som expert och konsult knöts också docenten Leena Huss från Centrum för multietnisk forskning i Uppsala till projektet. Hon medverkade i ett välbesökt möte med föräldrarna och berättade bl a hur man arbetade med flerspråkighet på olika håll i världen och om hennes erfarenheter av liknande arbete med samiska grupper.
I slutrapporten över projektet kan man i enkätsvar från föräldrarna läsa att många tycker att resultatet blivit bättre än de förväntat. Barnen använder enstaka ord i sin lek hemma och de ramsar och sjunger ofta på meänkieli. Det märks också hemma att de i förskolan t ex använt meänkieli vid matbordet, de är hemma med uttryck som ”lähätä tänne” (”skicka hit”)
- Något som varit mycket uppskattat bland både barn och föräldrar är den pärm som varje barn haft där vi samlat de ramsor och sånger vi använt. Varje gång vi lärt barnen en ramsa eller sång så har något av barnen fått illustrera den, vi har gjort färgkopior till alla och lagt in det i pärmarna. Det ska vara fint, det har varit viktigt. Det förmedlar en känsla av att det här är värdefullt.
Positivt med tvåspråkighet
Astrid känner att man skulle ha kunnat jobba ännu mer för att barnen ska bli aktivt tvåspråkiga. I början tänkte hon att hon bara skulle använda meänkieli, men sedan fick hon övergå till att prata så mycket som möjligt. Det kändes som att tiden ännu inte var mogen för att enbart använda meänkieli.
- Men man kan göra så mycket annat än att ha s k språkbad och språkbon, där barnen helt ska omges av språket. Man kan bestämma sig för att använda språket bestämda dagar eller vid bestämda situationer som t ex vid matbordet eller vid påklädningen. Det jag ändå känner är viktigast är att man förmedlar en känsla av att det är positivt med tvåspråkighet. Och det tycker jag vi har uppnått. Intresset för att använda meänkieli har ökat hos både personalen och föräldrarna och det räcker i alla fall en bit på vägen. Och hos barnen är den positiva inställningen naturlig och självklar. Barn tycker om att lära sig flera språk!
- Många föräldrar har sagt att de gärna vill ha råd och tips på hur man ska jobba, men det visar sig i ändå i enkätsvaren att de inte använt språket så mycket hemma som det var tänkt.
Men jag känner ändå att föräldrarna verkligen vill att barnen ska få ta del av språket, att de inte ska behöva känna sig utanför. Man tycker också det är viktigt att barnen ska kunna kommunicera med mor- och farföräldrar som kanske bara använder meänkieli eller finska. En del som använder riksfinska hemma säger också att de ser användandet av meänkieli som en väg till riksfinskan.
Många föräldrar har också undrat över vad som händer i skolan sen, om arbetet fortsätter. Det tror inte Astrid att man behöver oroa sig så mycket för. Man arbetar med språket i alla kommunens skolor i större eller mindre utsträckning eftersom Pajala kommun har fattat ett beslut att 80 % av eleverna ska kunna kommunicera muntligt och skriftligt på det egna minoritetsspråket efter genomgången grundskola.
Kommunen har också bestämt sig för att satsa på läromedelsproduktion. Tre personer delar på en tjänst där uppgiften är att under ett år få fram läromedel i meänkieli för årsk 4-9.
Besökte Pyssyjoki/Börselv
- Vi måste vara många som jobbar med det här, jag har kunnat känna mig ensam ibland. Därför är det också så viktigt att träffa andra som arbetar med samma saker. Tillsammans med den personal som medverkade i projektet Meänkieli aktionsforskning åkte jag till Norge våren 2005 och besökte bl a en förskola i Pyssyjoki/Börselv. Det var så roligt att se hur de arbetade där med det kvänska språket, t ex så hade de flerspråkiga texter överallt i förskolan. Ovanför matbordet fanns bilder och texter som anknöt till matsituationen som tallrik, brödkorg, glas. Och eftersom där också talas samiska så var texterna trespråkiga. Sen var det så härligt att se deras engagemang och att språket användes i så många fora, t ex när de besökte ålderdomshemmet, vilket de gjorde regelbundet, och när en bondmora kom och hälsade på i förskolan. Det anordnades också kvänska allsångskvällar i byn en gång i veckan. Och personalen på förskolorna uppmuntrade folk i den lokala affären att använda kvänska med barnen.
Även om projektet Meänkieli aktionsforskning nu är avslutat så fortsätter arbetet med språket för eldsjälen Astrid Kruukka.
- För mig har det alltid känts som en naturlig del av livet att använda meänkieli. Det har heller aldrig känts som en uppoffring att använda det i mitt arbete som fritidpedagog utan det har varit självklart. Jag hoppas att jag kan ge de barn jag arbetar med en positiv inställning till språket och att jag kan bidra till att stärka deras självkänsla. Det är det viktigaste.
Junosuando förskolas nya variant på den gamla Hevonen-häst-ramsan: |
